Partiledarval visar socialdemokratins obehagliga essens

En av de riktigt häpnadsväckande sakerna med det socialdemokratiska partiledarvalet är det där med att ingen vågar öppet säga "jag vill bli partiledare". I vissa fall kanske det avspeglar att de verkligen inte vill bli det. Så är exempelvis helt klart fallet med Margot Wallström. I andra fall så avspeglar det dock att det anses ofint att säga det öppet. Istället så är det att socialdemokratin har en djupt rotad pliktetik. Det ska vara "partiet" i så opersonlig och kollektiv bemärkelse som möjligt som "kallar" på en och då ska man uppoffra sig själv i "partiets" och "arbetarrörelsens" namn.

Detta är faktiskt också något som ofta öppet sägs. Lena Hjelm-Wallén, som har ansvaret att få fram en ny partiledare, har när hon tillfrågats om att ingen kommit fram och sagt att de vill bli partiledare svarat att det i socialdemokraterna finns en tradition att partiledarskap är inte något man ska eftersträva utan något man gör för partiets skull.

Och nu säger Arne Kjörnsberg så här: "Partiets uppfattning är alltid större och viktigare än den egna åsikten. En tänkbar kandidat kan ha sagt nej utifrån det egna perspektivet, men när valberedningens ordförande synat alla korten och ändå kommer med den slutgiltiga frågan svarar man ja. Det är en gyllene regel inom partiet"

"Partiet" är allt, dina egna önskningar är inget. Ren jantelag, kollektivism och altruism med andra ord. Fast med tanke på att detta är de saker som kännetecknar socialdemokratins ideologi så är ju det i och för sig bara logiskt att detta är vad som kännetecknar den socialdemokratiska partikulturen.