Varför en riktig a-kassereform vore välbehövlig

Niklas Ekdals senaste krönika är väldigt bra och viktig. Ett till synes gåtfullt faktum är hur industrin kan göra rekordvinster samtidigt som vi har massarbetslöshet. Det förra skulle ju antyda att svenska löner är för låga, medan det senare skulle antyda att lönerna är för höga.

Lösningen på denna gåta går att finna i den så kallade "solidariska lönepolitiken" där LO samordnar sina krav och utgår från att alla yrkesgrupper ska ha samma lönepåslag i kronor räknat. Detta innebär ju att de procentuella löneökningarna blir mycket högre för låginkomsttagare än för höginkomsttagare, samtidigt som löneökningarna blir lika stora oavsett om företaget är framgångsrikt eller ej och oavsett om det råder brist eller ej på den yrkesgruppen.

I praktiken blir den faktiska lönesättningen något mer rationell än så tack vare att löneglidningen vanligtvis blir klart högre hos framgångsrika företag och inom bristyrken än hos andra, men slutresultatet blir ändå i grunden att löneökningarna hålls tillbaka i vinstrika företag, samtidigt som de blir så höga i många svaga brancher att arbetslöshet skapas.

Det är alltså inte så att det generellt är för höga eller för låga löner-utan att lönestrukturen är fel med för höga löner i vissa brancher och för låga i andra.

LO verkar dock inte ha lärst sig, utan deras bud i den här avtalsrörelsen kommer ju förvärra situationen ytterligare. Dels så anger man ett krav i kronor per månad och dels kräver man särskilda kvinno- och låglönesatsningar. Detta innebär i praktiken att det kommer att bli för låga lönesökningar inom industrin samtidigt som arbetslösheten kommer att förvärras av att det blir alltför stora höjningar av minimilönerna för lågproduktiva.

En av orsakerna till att LO kunnat komma undan med en sådan irrationell lönesättning är att den subventioneras i praktiken genom a-kassesystemet där ingen åtskillnad i vare sig avgifter eller ersättningsnivå görs på basis av hur hög branchens arbetslöshet är. Regeringens omtalade a-kassereform kommer inte egentligen innebära någon nämnvärd förbättring. Sänkningen av ersättningsnivån kommer nämligen bara drabba höginkomsttagare (dvs de vars arbetslöshet inte kommer att höjas av LO-kraven) och det kommer även fortsättningsvis vara nästan ingen differentiering alls av avgifterna baserat på arbetslöshetsnivån inom en viss branch.

För att komma åt LO:s irrationella lönesättning borde man -förutom en del andra åtgärder för att minska fackens makt- helt avskaffa subventioneringen av a-kassorna. Då skulle LO:s irrationella lönesättning automatiskt straffa sig endera i form av att många medlemmar blir arbetslösa med låg ersättning och/eller att de som behållit sitt arbete får skyhöga avgifter. Långsamt skulle LO:s irrationella "låglönesatsningar" och "kvinnosatsningar" försvinna och lönesättningen mer baseras på företagens betalningsförmåga och utbudet av arbetskraft. Och även om "de nya moderaterna" inte vågar ta ett sådant radikalt steg borde man nu när man liks ta strid i frågan, arbeta för en högre differentiering av avgifter beroende på arbetslöshet samt genomföra en mer generell sänkning av ersättningsnivåerna och inte bara sänka taken.

Men det gör man alltså inte. Följden lär bli att LO kan driva igenom en lönepolitik som delvis kommer att sabotera den sysselsättningstillväxt regeringen hoppas kunna åstadkomma. Något som facken säkerligen inte har något emot (Ja, man behöver inte vara alltför konspiratorisk för att tro att detta kanske delvis är syftet). Och som Reinfeldt på grund av sin feghet kommer att förtjäna. Men även om Reinfeldt gjort sig mycket väl förtjänt av ett valnederlag 2010, så är det synd för landet att den chans som den borgerliga valsegern innebar kommer att kastas bort.