Om Michael Treschow och direktörslöner

Det har varit en viss kontrovers på sistonde om direktörslöner. Svensk Näringslivs ordförande Michael Treschow har försvarat de höga direktörslönerna (bland annat med att påpeka att de är lägre än i många andra länder), något som väckt kritik. Men inte bara från det väntade hållet, från vänstern, utan även från Fredrik Reinfeldt och Anders Borg och till och med vissa liberala (eller halvliberala) debattörer, som Dick Erixon (Den avsevärt mer klarsynte Johnny Munkhammar har dock skrivit bra om ämnet). Dick Erixons analyser är ju sällan särskilt klarsynta och är inte det i det här fallet heller.

Jag har tidigare analyserat frågan om direktörslöner och den som vill läsa denna mer djupgående analys av ämnet får följa länken.

Erixons främsta argument är att direktörer är tjänstemän och att de enda som ska få bli rika är de som satsar det egna kapitalet. Han påstår vidare att "Direktörer på storbolag ägnar sig mest åt att skära ner kostnader och betyder ytterst sällan någon skillnad för företagens utveckling. De administrerar en redan etablerad god idé och produktion.". Vilket är ett helt verklighetsfrämmande påstående. Ägarna till stora företag är vanligen fonder och liknande som inte engagerar sig särskilt mycket i bolagets styrning, vilket är vad direktörerna gör. Och som jag tidigare pekat, går denna styrning fel så riskerar företaget att förlora många miljarder. Vilket bidrar till att (kompetenta) direktörers marginalprodukt är vida högre än vanliga anställdas och att även mångmiljonbelopp i löner bara är en liten bråkdel av deras marginalprodukt.

Just det faktum att de inte riskerar investerat kapital gör ju att det inte är orättvist att de inte får ut mer än en mindre del utan att det tillfaller ägarna. Men det, samt det faktum att kompetenta direktörer vanligen har en mycket starkare förhandlingsposition på grund av att de har en mer global arbetsmarknad än vanliga arbetare gör att det verkligen inte går att påstå att direktörer generellt skulle vara överbetalda (däremot är det kanske så i enskilda fall).

Reinfeldts och Borgs kritik kommer förmodligen från en oro att facken ska kräva alltför höga löneökningar om direktörernas ersättningar stiger för mycket. Men det är ett alltför kortsiktigt tänkande. För att undvika sådant krävs istället folkbildning om det faktum att löneutrymmet för alla avgörs av deras marginalprodukt och att direktörers under- eller överbetalning har inget alls med andra arbetares marginalprodukt att göra och är därför inte relevant för deras löneförhandlingar.