Förnuftsbefriad "kulturdebatt"
Jag visste ärligt talat fram tills idag knappt något alls om Lena Adelsohn Liljeroth annat än att hon var (och fortfarande är) gift med förre moderatledaren Ulf Adelsohn. Men det som framkommer idag om hennes politiska inställning är minst sagt oroväckande.
Enligt Per Bylund så ska hon i Radions P1 ha deklarerat "jag är inte nyliberal, jag är kulturkonservativ" och vidare ha sagt hon tycker absolut att staten ska finansiera "den kulturella infrastrukturen".
Reaktionerna från "kultur-Sverige" är följdaktigen lyriska.
Detta innebär sorgligt nog att ösandet av pengar in i den så kallade kultursektorn ska fortsätta och att "public service" TV och Radiotjänst lär bli kvar. "Kulturkonservativ" innebär ju i det här sammanhanget i klartext "konserverande av den socialdemokratiska kulturpolitiken"
DN:s Maria Schottenius välkomnar detta och fasar över hur vi nyliberaler vill låta de kommersiella krafterna styra. Hon skriver att detta skulle leda till att
"Sveriges kulturskatt och kulturliv snabbt skulle åka ut till försäljning, och för evigt vara borta.Kulturens ställning i ett land är ett mått på landets civilisation."
Nu stannar vi upp och analyserar lite. Detta är ju ett argument som man i varierande formuleringar ofta hör från "kulturarbetare" och de politiker som vill subventionera dem: hur ovärderlig kulturskatt/kulturliv osv. skulle gå förlorad utan subventionerna och hur detta i princip då skulle innebära världens eller ja åtminstonde Sveriges undergång eller förvandling till primitivt barbarland.
Men det som slår en är hur de aldrig definerar vad de menar med begrepp som "kommersialisering" och "kulturliv" eller varför det skulle vara värdefullt och isåfall för vilka och på vilket sätt.
Vad är egentligen "kommersialisering"? Jo, det är att de så kallade kulturarbetarna ska fås att producera något som faktiskt folk uppskattar, något som de är beredda att betala för. Kommersialisering innebär med andra ord att kulturarbetare ska tvingas producera något som folk faktiskt värdesätter.
Vad är då egentligen "kulturskatt" och "kulturliv"? Detta kan ju betyda många saker, men det de så kallade kulturarbetarna tycks mena med det är ju helt enkelt de kulturaktiviteter som idag subventioneras av staten. Frågan är då för vilka och på vilket sätt denna "kulturskatt" och det "kulturliv" som staten subventionerar har något värde. Det har aldrig någon av anhängarna av statlig kulturpolitik förklarat. På vilket sätt hjälper t.ex. operor oss i våra vardagliga liv? Vilka insikter kan de förmedla som inte vanliga texter kan förmedla? Sanningen är att de inte alls förmedlar någon sådan hjälp alls och på intet vis hjälper någon (annat än då de så kallade kulturarbetarna som ju får ut löneinkomster från det) i deras vardagliga liv , de fyller ingen roll i att förbättra samhällsmoralen och de skapar på intet vis några visdomar som gör samhällsdebatten eller forskningen bättre.
För de som nu ser ett visst underhållningsvärde i det hela så kan ju förstås operor och liknande ändå vara meningsfullt av det skälet. Hade de som gillade det varit beredda att betala för det själva hade jag inte haft något alls emot dem. Men vilket samhällsintresse ligger det i att en liten minoritets underhållningsaktiviteter subventioneras? Svaret är inget alls. Och att som Maria Schottenius tala om civilisationens undergång för att en liten snobbminoritets inte får sina underhållningsaktiviteter subventionerade är ju häpnadsväckande absurt. Granskar man det sakligt så fyller som sagt de så kallade kulturarbetarna ingen roll alls i att i något avseende göra samhäller mer civiliserat.
Det finns inga sakliga skäl för en statlig kulturpolitik, med andra ord. Men häpnadsväckande nog tycks nästan alla etablerade debattörer låta sig skrämmas av intetsägande floskler om påstått ovärderligt "kulturliv" och om den påstådda onskan i att kulturen ska skapa faktiska värden istället för de mytiska odefinierade värden som dagens "kulturarbetare" skapar.
Enligt Per Bylund så ska hon i Radions P1 ha deklarerat "jag är inte nyliberal, jag är kulturkonservativ" och vidare ha sagt hon tycker absolut att staten ska finansiera "den kulturella infrastrukturen".
Reaktionerna från "kultur-Sverige" är följdaktigen lyriska.
Detta innebär sorgligt nog att ösandet av pengar in i den så kallade kultursektorn ska fortsätta och att "public service" TV och Radiotjänst lär bli kvar. "Kulturkonservativ" innebär ju i det här sammanhanget i klartext "konserverande av den socialdemokratiska kulturpolitiken"
DN:s Maria Schottenius välkomnar detta och fasar över hur vi nyliberaler vill låta de kommersiella krafterna styra. Hon skriver att detta skulle leda till att
"Sveriges kulturskatt och kulturliv snabbt skulle åka ut till försäljning, och för evigt vara borta.Kulturens ställning i ett land är ett mått på landets civilisation."
Nu stannar vi upp och analyserar lite. Detta är ju ett argument som man i varierande formuleringar ofta hör från "kulturarbetare" och de politiker som vill subventionera dem: hur ovärderlig kulturskatt/kulturliv osv. skulle gå förlorad utan subventionerna och hur detta i princip då skulle innebära världens eller ja åtminstonde Sveriges undergång eller förvandling till primitivt barbarland.
Men det som slår en är hur de aldrig definerar vad de menar med begrepp som "kommersialisering" och "kulturliv" eller varför det skulle vara värdefullt och isåfall för vilka och på vilket sätt.
Vad är egentligen "kommersialisering"? Jo, det är att de så kallade kulturarbetarna ska fås att producera något som faktiskt folk uppskattar, något som de är beredda att betala för. Kommersialisering innebär med andra ord att kulturarbetare ska tvingas producera något som folk faktiskt värdesätter.
Vad är då egentligen "kulturskatt" och "kulturliv"? Detta kan ju betyda många saker, men det de så kallade kulturarbetarna tycks mena med det är ju helt enkelt de kulturaktiviteter som idag subventioneras av staten. Frågan är då för vilka och på vilket sätt denna "kulturskatt" och det "kulturliv" som staten subventionerar har något värde. Det har aldrig någon av anhängarna av statlig kulturpolitik förklarat. På vilket sätt hjälper t.ex. operor oss i våra vardagliga liv? Vilka insikter kan de förmedla som inte vanliga texter kan förmedla? Sanningen är att de inte alls förmedlar någon sådan hjälp alls och på intet vis hjälper någon (annat än då de så kallade kulturarbetarna som ju får ut löneinkomster från det) i deras vardagliga liv , de fyller ingen roll i att förbättra samhällsmoralen och de skapar på intet vis några visdomar som gör samhällsdebatten eller forskningen bättre.
För de som nu ser ett visst underhållningsvärde i det hela så kan ju förstås operor och liknande ändå vara meningsfullt av det skälet. Hade de som gillade det varit beredda att betala för det själva hade jag inte haft något alls emot dem. Men vilket samhällsintresse ligger det i att en liten minoritets underhållningsaktiviteter subventioneras? Svaret är inget alls. Och att som Maria Schottenius tala om civilisationens undergång för att en liten snobbminoritets inte får sina underhållningsaktiviteter subventionerade är ju häpnadsväckande absurt. Granskar man det sakligt så fyller som sagt de så kallade kulturarbetarna ingen roll alls i att i något avseende göra samhäller mer civiliserat.
Det finns inga sakliga skäl för en statlig kulturpolitik, med andra ord. Men häpnadsväckande nog tycks nästan alla etablerade debattörer låta sig skrämmas av intetsägande floskler om påstått ovärderligt "kulturliv" och om den påstådda onskan i att kulturen ska skapa faktiska värden istället för de mytiska odefinierade värden som dagens "kulturarbetare" skapar.
posted by stefankarlsson at 9:41 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home